Dammen.
Jag längtade tills lektionen var över. Jag visste att jag skulle få träffa honom igen, vi hade ju inte träffats på hela lovet. Klockan ringde och jag tog mina saker och sedan rusade jag till mitt skåp för att kasta in grejerna. Jag gick ut mot den lilla dammen vi hade på skolgården. Där stod han men det kändes konstigt, det kändes spänt precis som att något hade hänt, men jag var lika glad att få se honom som vanligt även om den dåliga känslan låg och lurade i bakhuvudet när jag log och sa hej.
-Hej! svarade han nervöst. Det var frestande att bara slänga mig runt hans hals i en kram men jag var tvungen att hålla min instinkt tillbaka.
-Hörde du också det? frågade jag.
-Vadå? undrade han.
-Det lät som ett skrik på hjälp från sjön! nästan pep jag av orolighet och nervositet. Han skakade på huvudet och såg lika nervöst på dammen som på mig. Klockan ringde för lektion igen och vi gick lugnt in mot våra lektioner, bredvid varandra precis som innan lovet, hand i hand.
Jag satte mig bredvid Tora och Johanna och vi satt tyst tillsammans under genomgången av multiplikation med flera decimaler. När vår mattelärare Greta var klar så tog vi upp våra matteböcker nästan exakt samtidigt vilket fick oss att brista ut i skratt.
-Luna! nästan skrek Greta åt mig.Jag blev tyst och började jobba, fort dessutom. Greta var vår äckliga mattelärare med långa naglar, skrynklig hy med alldeles,för mycket smink i fel färger och fettigt hår, vi kallade henne för häxan.
-Vad var det mellan dig och Rafael innan på rasten? undrade Tora nästan överbeskyddande som att han hade sårat mig.
-Va? frågade jag henne, irriterad över att hon hade stört mig, mitt under mattelektionen.
-Ja, men ni stod och stirrade på sjön under halva rasten! viskade hon högt.
-Han har inte gjort något, Tora, jag trodde bara att jag hörde något men det var ingenting., sa jag väldigt tydligt och argt, som om hon slagit mig. Men det var inte så konstigt för det var precis så det kändes.
Jag stängde ögonen och räknade till tio i huvudet och när jag öppnade ögonen igen så var jag inte i klassrummet längre och ingen av mina vänner var där. Det kändes kallt, inte bara för att det var snö ute utan för att det kändes ensamt utan mina vänner. Jag såg ner på mina fötter och såg två lurviga, stora och läskiga tassar och nästan skrek "hallå"? Är detta ett skämt? Jag har aldrig sagt att jag vill vara en stor varulv. Jag såg ut som varulvarna från Twilight, det var nästan underligt hur sjukt lik jag var den ena av dom, Jacob hette han tror jag. Killen med långt hår som blev kär i Renessme.
Jag hörde en röst i huvudet som inte bad utan tvingade mig, nästan mot min vilja, att gå in i skogen och springa mot rösten. Det som visade sig vara rösten var en ännu större varulv. Ögonen på den stora och svarta varulven såg ut precis som Rafaels. Dom var snälla och varma när jag såg in i dom. Jag trodde verkligen att jag drömde.
Jag måste ha somnat på matten.
Jag blundade och räknade till tio för mig själv och när jag slog upp ögonen så var jag i skogen på skolan igen. Men jag var inte ensam, det visste jag. Jag vände mig om och såg Rafaels halvnakna kropp framför mig.
-Vad i helvete var det där? skrek jag på honom.
-Ta det lugnt Luna, jag ska förklara för dig men inte här. sa han med sin lugna honungslena och mysiga röst som man bara ville mysa med.
-När ska du göra det då? sa jag till honom. Han såg på mig och utbrast i garv, han kunde verkligen inte sluta skratta. Jag kollade på honom som jag vore ett frågetecken och han skrattade ännu mer åt mig.
-Men bara säg det Raffie! jag sa det så retsamt och så seriöst jag bara kunde, han gillade ju inte när jag kallade honom för Raffie och det visste jag.
-Ikväll, möt mig utanför Coop vid 20 så hämtar jag dig och kör oss till mötet med hela flocken så får du veta då!, berättade han med en sträng och seriös röst. Jag undrade undertiden varför han helt plötsligt blev seriös..
Klockan närmade sig 20 och jag blev mer nervös än vad jag var innan. Jag tog på mig mina Primeboots och min Barbour jacka och började gå mot Coop. Jag var sjukt nervös men något inom mig sa att sålänge Rafael var där så var det lungt, inget kan skada dig.
Jag var utanför Coop fem i åtta. Jag såg honom komma på sin motorcykel en minut för sent, han såg lite nervös ut och det fick mig att känna ännu fler fjärilar i magen, men inte på ett dåligt sätt utan på ett överväldigande sätt. När han tvärnitade framför mig så bad han mig direkt att hoppa på.
-Var ska vi? frågade jag honom.
-Vi ska hem till Sam. sa han med en bestämd ton. Jag klamrade mig fast runt honom ännu hårdare och kände doften av bensin och garage på hans gråa t-shirt. Vi susade fram i trafiken och det kändes som hemma. När vi kom fram så hjälpte han mig av motorcykeln och höll om mig med sina varma armar, en riktig björnkram.
Han kysste mig på hjässan när det var dags att gå in. Han gick framför mig och jag sökte hans hand med min hand. Han höll hårt i min hand. När vi kom in i huset satt det flera människor men bara killar. Jag tyckte det var konstigt, jag var ju ensam tjej här. Varför var det bara jag som var tjej? Jag skulle fråga Rafael om det sen.
-Hej! sa Rafael och alla kollade suspekt på mig, jag stod ändå och gömde mig bakom honom.
-Vad gör hon här? frågade någon jag visste gick på min skola men inte kunde namnet på.
-Hon förvandlades under mattelektionen och jag stack direkt ut till henne. sa han tydligt som om killen som frågade var dum i huvudet.
-Vadå förvandlas? frågade jag honom och han förklarade allt om det, jag förstod äntligen.
Sen när mötet var över så drog jag och Rafael hem till honom. Direkt när vi kom in till hans rum så frågade jag om det var pågrund av varg-grejen vi inte hade träffats på hela lovet och han sa att det var precis därför, han ville inte riskera att döda mig. Det gav mig den varma, kittlande känslan i magen och jag lutade mig fram för att kyssa honom. Vi låg där på hans säng och kysstes, tills vi avbröts av telefonens gälla ringande.
Han svarade och jag hörde bara Rafaels låga mumlande, som tillslut lät mer och mer irriterat. Han la på och kollade beskyddande på mig, jag blev sur för hans blick var precis som att jag var en porslinsdocka.
-Vad? undrade jag surt.
Ditt första uppdrag. berättade han och jag var säker på att jag såg ut som ett frågetecken igen.
-Vi ska till skolgården och ta hand om mördarrådjuren som har börjat bo där. sa han lugnt och lät väldigt taggad.
Han tog min hand och drog mig mot honom i en varm kram sedan ledde han mig mot dörren och vi struntade i att ta på oss våra skor och förvandlades så fort vi kommit ut.
Vi sprang sida vid sida fram till skolgården och vi tog hand om mitt första uppdrag, döda mördar rådjur på skolgården. Det var dom som visade sig ropa på hjälp på skolgården när det var ensamma människor som dom sedan kunde mörda och leva vidare på deras själar. Det förklarade ropet på hjälp och varför Sofie inte var i skolan senare. Inte för att jag gillar Sofie men jag bryr mig om alla andra.
Slut!
Av Julia Nordquist 7c 💫
